Varpunen jouluaamuna

Tämän Sakari Topeliuksen runon, josta on tullut yksi tunnetuimmista joululauluistamme, omistan sille poikansa menettäneelle äidille, jonka itkusta ei ollut tulla loppua, kun hän kuuli tämän laulun ensi kertaa tämän joulun alla. Aluksi alkuperäiset sanat: 

SPARVEN PÅ JULMORGONEN

Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar.
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar.
Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt sommararv.
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar.

Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
–Sparvelilla, kom som förr, kom ett korn att picka!
Nu är jul i vart skjul, sparvelilla, grå och ful.
Sparvelilla, kom som förr, kom ett korn att picka!

Sparven flög till flickans fot, flög på glada vingar:
–Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.
Gud skall än löna den, som är här de armas vän.
Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.

-Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Jag är ju din lilla bror, som dog bort i våras.
När du bjöd glad ditt bröd åt den fattige i nöd,
bjöd du åt din lilla bror, som dog bort i våras.

Melkeinpä koskettavampi on runon suomennos:

VARPUNEN JOULUAAMUNA
 

Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa,
järven aalto jäätynyt talvipakkasessa.
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen,
järven aalto jäätynyt talvipakkasessa.

Pienen pirtin portailla oli tyttökulta:
tule, varpu, riemulla, ota siemen multa!
Joulu on, koditon varpuseni onneton,
tule tänne riemulla, ota siemen multa!

Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta:
kiitollisna siemenen otan kyllä sulta.
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua.
kiitollisna siemenen otan kyllä sulta!

En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta,
olen pieni veljesi, tulin taivahasta.
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,
pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.

Suomentajaksi mainitaan K. A. Hougberg